..och hur länge ska man lägga manken till för att få dem att göra det? Och för vems skull gör man egentligen det, sin egen eller barnens..?
Dottern fyller sex i vår och är ganska klyftig för sin ålder. Än så länge har hon nog inte funderat så mycket på om tomten finns eller inte, men när julen närmar sig är jag rädd att hon kommer få höra ett och annat om tomtens existens från sina äldre kompisar..
Förra julen köpte hon nog hela grejen utan att ifrågasätta det, tomten kom om nätterna i december och lämnade små paket i hennes paketkalender och när han dök upp livs levande (”hyrtomte” från Blocket) så var hon helt med på noterna; ”Det är jag som är barnet!” och ”Ja, jag har varit snäll hela året!”…
Paketkalendern kommer jag nog fortsätta med oavsett vad hon tror om saken, men frågan är väl hur mycket man ska anstränga sig med hela tomtegrejen på julafton?
Fast å andra sidan, i år får hon en lillebror och då får man väl börja om (även om det kanske är mest för min skull *hrm*), och skulle storasyster genomskåda det hela innan lillebror fattat grejen så får man väl helt enkelt bara inviga henne i hemlighetsmakeriet..?
JULPUSSAR 
Det där har vi diskuterat här hemma med, min stora kille är 8, fyller 9 i Januari och är med på att det inte är den riktiga tomten som kommer på julafton, han kan ju inte hinna till alla men han tror fortfarande på att den riktiga tomten finns. Tycker det är underbart att man kan tro på något så för det vill man ju inte ”ta bort” tron men man vill ju inte heller att någon ska retas med honom. Själv var jag 2 år när jag avslöjade tomten och efter det så har jag inte trott på tomten men ändå uppskattat att han kommer varje år 🙂
Två år var inte illa av dig att avslöja tomten! 😉 Men det ger mig lite hopp att en åtta(snart nio)-åring fortfarande tror på ”den riktiga tomten”. 🙂 För som du säger, man vill ju inte medvetet ta bort deras föreställning om tomten innan de själva slutar tro..
Det är inte en helt enkel fråga. Själv har jag nästan vuxna barn och jag kommer inte riktigt ihåg hur gamla de var när de slutade tro på tomten. Det jag med säkerhet vet är att det inte var särskilt dramatiskt, på något sätt genomskådade de det hela med att tomten som kom hem var utklädd men jag tror att de gärna ville fortsätta tro på den riktiga jultomten ändå och att de fortsatte med det en stund för att de verkligen ville tro på att jultomten finns på riktigt som en del av julmagin. 🙂
Som jag skrev ovan, det låter bra att man kan fortsätta tro på ”den riktiga tomten” även om man genomskådat de utklädda varianterna. Och tomten är absolut en del av julmagin, det lutar nog åt att vi fortsätter se till att tomten kommer på julafton, om hon sen genomskådar det så får det väl vara så. Det är hur som helst en mysig tradition! 🙂
Bra fråga det där, som jag tyvärr inte har något bra svar på. Jag kan inte direkt minnas att jag någonsin trott på tomten, men jag kommer ihåg ett år (då jag var 8) då vi hade ”tomten” hemma och jag såg direkt att det var någon annan, en kvinnlig familjevän med mörkt hår som stack ut bak från tomteluvan. Men jag kommer ihåg att jag inte blev ledsen eller ifrågasatte det, just då. Kanske var det där jag slutade tro – om jag ens trott på tomten innan dess. Måste ta upp det här med min mamma 😀
Ja, det är inte utan att man börjar fundera själv på hur man upplevde det! Jag hade en liknande upplevelse med en bekant till familjen som var tomte nåt år, men i övrigt lyckades mina föräldrar rätt bra på den fronten! 🙂