Jag vet att diskussionerna i ämnet går heta men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att skolavslutningen (åtminstone inför jullovet) ska vara i kyrkan! Det är ju tack vare kyrkan vi firar jul som den ser ut idag och barnen därmed har jullov..
Nu har jag hur som helst precis lämnat dottern utanför kyrkan (föräldrarna fick tyvärr inte vara med pga platsbrist) och när jag ska gå därifrån förstår jag helt plötsligt grejen med de där små prydnadskyrkorna som lyser inifrån, det ser ju helt underbart mysigt ut!! 😊
Note to self: koka knäcken på spisen i fortsättningen! 🙂
Chokladfudgen var först ut och lite nervös var jag allt! Det var länge sen jag gjorde en ”riktig” fudge där man kokar ihop grädde, socker och sirap, men takterna sitter tydligen i för det gick som smort; Fudgesmeten bubblade på fint tills den nådde 120 grader och kulprovet gick som på räls!
Gudomligt god var den hur som helst!! Det blev ett rejält lass med fudge, men jag är ändå lite orolig att den inte ska räcka ända tills julafton… 😉
Nä, helt rätt, det kan jag inte! 😀 Så det fick bli en tidig julklapp till mig själv från mig själv! Sen dess har jag inte använt några andra örhängen, de här är precis lagom juliga för min smak! Små, nätta, vinterfina och alldeles underbara! ❤ 🙂
Jag brukar passa på att göra struvorna i samband med att jag ändå håller på med klenäterna eftersom man redan har varm olja på spisen. Mina struvjärn har jag fyndat på diverse loppisar (det är en sån sak som jag brukar ha ögonen öppna efter så fort jag kliver in på en loppis). Alla är de fina på sitt sätt, men favoriten är ändå ”blomman” längst ner till höger på bilden, den ger jämna och fina struvor som släpper järnet lätt. Och så är den störst och ger följaktligen störst struvor! 😉
Det här receptet räcker till ca 40-45 struvor, lite beroende på hur stort struvjärn man har.
Action time! Ta upp struvjärnet ur oljan och doppa i smeten och låt det fräsa till. Var noga med att inte doppa för djupt i smeten! Kommer det smet på ovansidan av järnet så går det inte att lossa struvan från järnet på ett snyggt sätt när den är friterad och klar..
Lyft sen tillbaks det smetklädda järnet ner i oljan, var noga med att sänka ner hela järnet under ytan så att hela struvan blir friterad. Låt det bubbla loss ett litet tag och håll sen koll på struvans färg, när den börjar bli gyllenbrun är det dags att plocka upp den!
Återigen är det läge att ha ett fat med hushållspapper på i närheten så att överflödig olja kan rinna av.
Oftast lossar struvorna lätt av sig själva när de är färdigfriterade (ibland tom redan innan man fått upp dem ur oljan!), men de första i en omgång kan vara lite trixiga att få av järnet. Peta försiktigt med en gaffel om den inte vill lossna från och ge inte upp om det blir några ”skräpstruvor” i början som går sönder! (Kolla noga i högerkanten på bilden nedan, där ligger resterna av mina två första skräpstruvor den här omgången.)
När struvan har lossnat från järnet och överflödig olja sugits upp av hushållspappret så är det dags att doppa dem i socker! Till skillnad från mina klenäter så anser jag att struvorna måste doppas i socker (det är ju ingen socker i smeten). Ha en skål med strösocker intill din ”arbetsstation” och doppa ner struvorna medans de fortfarande är varma så att sockret fäster.
Efter ett tag får man in snitsen och armarna börjar röra sig på automatik mellan oljan, smeten och sockerfatet och rätt som det är har man byggt sig ett mindre berg av sockerspröda struvor!
Om det skulle gå åt skogen med mer än de första struvorna så kolla temperaturen på oljan så den säkert är 180 grader, rör sen runt några varv i smeten så att den blir jämn/homogen. Testa att byta struvjärn om du har fler att välja på, alla mina järn beter sig lite olika beroende på material, godstjocklek och släppvinklar (oj, nu kom visst ingenjören i mig fram!). Och har nån struva bränt fast i järnet så var noga med att få bort alla rester av den innan du försöker med nästa struva…
JULPUSSAR 